Presentation
Mail: mail@levijohansson.se
Hej!
Jag heter Levi Johansson och är född 1950. Mina stora intressen har alltid varit att fotografera och att musicera.
Jag har haft förmånen att arbeta med musik i hela mitt liv. Dels som musiklärare och dels som dansbandsmusiker. Fotograferingen har jag
alltid haft som hobby. Både inom fotografering och inom musiken har den digitala utvecklingen
tagit en allt större roll och det är en spännande utveckling.
Klicka här för mer historik
Kommer ihåg min första kamera som var
en så kallad "Lådkamera". Det var egentligen
inte mycket mer än en svart låda med en lins och slutare och bländare. Linsen var vad man kallade ett fix objektiv, vilket innebar att
skärpan var inom ett begränsat område. Det fanns två bländarsteg (molnigt / soligt) och slutartiden var 1/30 sekund eller B vilket innebar att slutaren
var öppen så länge man höll nere avtryckaren.
Man höll kameran mot magen och tittade ner i sökarfönstret. När man skulle ta kortet drog man ett djupt
andetag och höll andan tills man hade tryckt av. Formatet på bilderna var 9 x 6 cm. Efter lådkameran köpte jag en något mer avancerad
kamera och som hade formatet 6 x 6. Hela tiden fotograferade jag svart/vitt och jag lärde mig framkalla själv. Filmen som man framkallade blev en
negativ filmremsa. För att sedan
få positiva kort fick man belysa den negativa filmen med en lampa och ha ett ljuskänsligt fotopapper under. Arbetet
gjorde man i ett mörkrum. Det var spännande
att se vad det blev på filmen när man framkallade själv. Ibland kunde det hända att filmen var helt svart. Jag hade
glömt att ta av linsskyddet.
Spegelreflexkamerorna som kom senare gjorde att man slapp göra misstaget med att ha linskyddet på
När färgfilmen kom slutade jag med att framkalla själv.
Framkalllningsprocessen med färgfilm var väldigt känslig för att få ett bra resultatet. Temperaturen vid
framkallnningen var viktig kommer jag ihåg och någon grad för varmt eller kallt påverkade färgerna.
Småbildskameran kom nån gång under 1960 talet och formatet var 24 x 36 mm. Färgfilmen som man använde kunde vara antingen positiv eller negativ film.
De negativa filmen gjorde man kort med och den positiva filmen kallades för dia film. Man hade en projektor som visade bilderna på en filmduk.
Bilderna blev väldigt bra och genom att man förstorade upp bilden när man visade den på filmduken blev det en populär fotograferingsmetod.
Småbildskamororna utvecklats mycket och jag köpte en japansk systemkamera, spegelreflex som var ganska avancerad. Fotografering med analoga kameror
har ju sina fördelar men nackdelen är att man ser inte resultatet förrän man framkallat filmen.
Dagens digitala kamror har ju den fördelen att man kan se resultatet direkt, samtidigt så har man möjlighet att i efterhand via något fotoprogram
justera och laborera med bilden på en mängd olika sätt. Kommer ihåg att när man fotografera förr i tiden med den analoga tekniken
var man noga med alla inställningar så att bilden skulle bli så bra som möjligt. Filmen och framkallningen var dyr vilket gjorde att man
var sparsam med att ta bilder. Med en digital kamera är det bara själva utrustningen som kostar sen kan man ta hur många bilder som helst helt
utan någon extra kostnad.
Lite bilder